mörka nätter och ljusa dagar

döm mig inte för vad jag gör, utan för vad jag menar.
för handlingen kan tolkas på så många vis, och blir
sällan rätt.




hatar såna här stunder, känner mig ganska patetiskt.
Borde vara tillräckligt gammal för att inte vara rädd för
ensamhet och mörker?
önskar jag kunde göra något åt det, men icke.
hjärnan går på fullvarv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0